Min filmkarriär började så att säga på ett "bananskal".
Jag såg en annons där det söktes "varglika hundar" för en filminspelning och tog med mig min Alaskan Huskey Kim till audition.
Där var, förutom ett 10 tal skällande och gnällande hundar med sina ägare,  en regissör som skulle välja hund. 
Han gick runt bland hundar och hundägare och talade om vad han önskade sig och tillslut pekade han på en jättesnygg, varglik hund som han tyckte såg lovande ut.

Kim och grabbarna under inspelningen av Järngänget

Då frågade jag lite försiktigt, "kan man släppa den där hunden lös och kontrollera den på 40m håll"? 
Så fick vi jobbet, för det är som bekant inte helt lätt att ha en huskey lös, och under kontroll.

Filmandet började och det visade sig att det passade mig ganska bra eftersom jag är fascinerad  av film och dessutom "rätt duktig" på att träna djur. 

Allt rullade på och i dagsläget har jag jobbat med produktioner som Den Femtonde Hövdingen, The Disappearance of Finbar, Jägarna, Barnen från Frostmofjället, Lilla Jönssonligan, Stjärnsystrar, En liten julsaga och Järngänget. 

När jag var alldeles  i början på min första produktion som filmdjurstränare så var det någon "mycket pedagogisk" person som talade om för mig att  "du skall bara veta att det kostar tiotusen kronor i minuten om din hund misslyckas".

Det var ju mycket uppbyggande så jag fortsatte några år till.

Jag har fått en del förfrågningar på senare tid, men känner att det skall vara något verkligt speciellt och spännande för att det skall vara värt all möda, svett och dåliga nerver som det innebär att träna ett djur till en filmproduktion.

Nu har jag lärt mig att vara lite tuffare men nerverna är ju fortfarande på utsidan när det väl gäller.

Så om ni nu har bestämt er för att börja träna filmdjur så "håll hårt i hatten" och låt inte någon köra över er, ni måste tordas stå upp och vara expert på ert område.

Kör hårt och ha kul! // Elisabet